Vägen till skuggornas slut.

Skriven utav Veronica Hammarlund. 
Finns att höra i säsong 6, avsnitt 10.

Det var en kall, dimmig kväll när Clara och hennes bror, Erik, återvände till den gamla familjegården. De hade inte varit där på flera år, inte sedan deras föräldrar plötsligt försvann under mystiska omständigheter. En obehaglig känsla hade alltid hängt över huset, men nu, efter alla dessa år, kände Clara att det var dags att konfrontera sina rädslor.

Erik hade alltid varit den modigare av de två, men till och med han kunde inte helt dölja sin oro när de körde upp längs den slingrande vägen till gården. Skogen, som omfamnade huset, var tät och mörk, och vinden hade en märklig ljudkvalitet, som om den viskade genom träden. Clara såg ut genom fönstret och kände att något var fel.

“Det känns inte som vi borde vara här”, sa Erik med en hes röst. “Jag vet att vi måste göra det här, men... det här stället känns förlorat, Clara.”

Clara nickade, men sa inget. Hon förstod precis vad han menade. Gården hade alltid haft en känsla av att vara isolerad från världen, som om tiden stått stilla där. En gång, när de var barn, hade huset varit fyllt av skratt och liv, men nu var det tyst, bortsett från ekot av deras egna steg och de låga, dova ljuden från vinden utanför.

De parkerade bilen framför den stora, gamla porten och gick in. Dörrarna gnisslade när de öppnades, och det var som om huset självt suckade av välkomnande. Inne var det kallt. Väggarna var täckta av damm, och varje rum bar spår av år av försummelse. Men det var något mer än bara förfall. Något... osynligt. Clara kände hur huden knottrade sig när hon gick över den gamla trägolvet.

Erik gick fram till den stora trappan som ledde upp till andra våningen, men Clara stannade i hallen, som om något höll henne fast där. Hon såg på de gamla porträtten som hängde på väggarna, ansikten som verkade följa hennes rörelser. Ett av porträtten var särskilt påträngande. Det föreställde en kvinna i mörka kläder, med ett ansikte så allvarligt att det nästan såg ut som om hon kände till något som Clara inte gjorde.

“Clara, kom!” ropade Erik från trappan.
“Det här är inte bra, jag får en obehaglig känsla här. Vi borde gå.”

Clara vände sig mot honom, men när hon såg upp på trappan var Erik borta. Hon kände hur hennes hjärta bultade snabbare. Vad var det där för ljud? Ett mjukt, gnisslande ljud som kom från övervåningen. Som om någon gick där uppe. Men det fanns ju ingen där.

Med ett djupt andetag började Clara gå uppför trappan. Stegen ekade i den tysta hallen, och för varje steg kändes det som om huset lutade sig närmare henne, som om det ville säga något. Väl uppe på andra våningen möttes hon av en lång korridor. Dörrar på båda sidor ledde till rum som såg ut att ha varit orörda i åratal.

Plötsligt hördes ett högt ljud, som om något hade slagit mot golvet från ett av rummen längre bort. Clara frös till, hjärtat bankade i bröstet. Hon gick försiktigt fram, hennes andetag var tunga i den stilla luften. När hon närmade sig rummet, hörde hon ett svagt mummel, som om någon viskade från andra sidan dörren.

“Erik?” ropade Clara, men hennes röst var svag, nästan som om huset sög upp ljudet.

Inget svar.

Med darrande händer öppnade hon dörren och steg in i det mörka rummet. För en stund var det helt tyst. Men när hon såg sig omkring, såg hon något som fick hennes blod att frysa till is.

På golvet låg en gammal bok. Inte vilken bok som helst – det var deras föräldrar bok, en som de alltid hade varit hemlighetsfulla om. Clara böjde sig för att plocka upp den, men när hon rörde vid den kände hon en iskall kår av kyla strömma genom kroppen. Boken öppnades av sig själv, som om den ville visa något. Clara tvekade, men när hon såg på sidorna förstod hon vad den ville visa.

Det var ett namn. Ett namn som hon kände igen. Hennes eget.

Innan hon hann tänka längre hördes en annan ljud bakom henne. Ett fnissande. Och sedan en röst.

“Du borde inte ha kommit hit, Clara.”

Clara frös till. Den kalla luften i rummet kändes plötsligt ännu kallare, och det var som om något osynligt höll hennes kropp fast. Hon vände sig långsamt om, men rummet var tomt. Ingen var där. Endast den gamla, dammiga möbeln som fyllde rummet, och den skrämmande boken som fortfarande låg öppen på golvet.

Men då hörde hon det igen. Ett fnissande. Det var svagt först, som om någon viskade genom ett annat rum, men snart blev det tydligare, närmare. Clara kände hur något kallt smekte hennes nacke, som om en osynlig hand rörde vid henne. Hjärtat slog hårt i bröstet. Hon visste att det inte var möjligt att vara ensam här. Något eller någon var där, i huset. Och den var inte vänlig.

“Vem är det?” frågade hon med en darrande röst, men hon fick inget svar.

Men plötsligt lyste något svagt i mörkret. Ett ljus kom från ett hörn av rummet. Clara såg på det med misstänksamhet. Det var som om ljuset var på väg att släppa ut något, eller någon, från dess grepp. Hon klev närmare, men ju närmare hon kom, desto mer började ljuset flacka. Det såg ut som om någon stod där och tittade på henne från mörkret.

“Clara… Du borde inte ha kommit hit…” Den viskande rösten var nu mycket närmare, och för första gången kände hon hur något rörde vid hennes arm. Ett kallt, fast grepp, som om någon höll fast henne. Paniken började stiga i hennes bröst. Vad var det?
Vad var det som var i rummet med henne?

Från det dunkla ljuset såg Clara en figur framträda. En lång, skugglik gestalt med en slokande hatt och mörka, tomma ögon. Gestalten stod bara där och stirrade på henne. Clara försökte skrika, men hennes röst var borttagen av någon osynlig kraft.

“Du... du måste lämna det här stället,” viskade rösten, nu inte längre som ett fnissande, utan som ett kallt, djupt röstläge. “Din familj... Vi är alla här. Du kan inte undkomma oss.”

Clara darrade. Hon kunde känna något kallt växa inom henne, som om den mörka gestalten tog hennes själ. Allt hon hade hört om huset, om försvinnandena, om deras föräldrar... Det var inte bara rykten. Det var något verkligt, något grymt och hemskt som hade tagit plats här, i detta hus. Och nu var det hennes tur.

“Erik!” ropade hon desperat, men när hon vände sig om för att springa ut ur rummet, stod han där. Erik var inte samma som han hade varit. Hans ögon var tomma, kalla. Hans ansikte var blekt, nästan som om hans själ hade förlorats. Han rörde sig långsamt mot Clara, men varje steg han tog ekade genom rummet som om det fanns något bakom honom som inte riktigt hörde hemma.

“Erik, vad har hänt med dig?” frågade Clara, men Erik svarade inte. Istället stängde han dörren bakom sig och förlorade sin kroppsspråk i en underlig, nästan mekanisk rörelse.

Det var som om han inte längre var den samma Erik som hon hade känt.

“Du är inte ensam här, Clara,” sa han med en röst som var så förändrad att Clara inte kände igen den. Det var som om någon annan talade genom honom, någon förlorad själ.

Erik lyfte handen långsamt, och Clara såg vad som var i hans grepp. Det var deras förälders gamla dagbok, som försvunnit för många år sedan. Den hade alltid varit en del av deras familjehemligheter, men nu låg den i Eriks händer, som en mörk symbol.

“Vi har väntat på dig, Clara,” sa han med en röst som fick hennes ben att skaka. “Du måste förstå... Din föräldrar var inte som vi trott. De var de första att hitta vägen till oss. Och nu tillhör du oss.”

Clara kände hur en kyla spred sig genom kroppen. Hon ville springa, men benen vägrade lyda. Hon försökte tänka på en väg ut, men det var som om dörrarna hade försvunnit, som om rummet var en labyrint, och alla vägar ledde tillbaka till skuggan.

“Erik… Snälla…” hennes röst bröt av och blev till ett hest omedvetet rop. “Vad är det som händer? Vad har du gjort?”

Men han svarade inte. Istället började han gå närmare henne, långsamt, som en skepnad av mörka tankar. Clara backade, men det kändes som om rummet krympte, och alla väggar lutade sig in mot henne.

Plötsligt hördes ett skrämmande ljud. Som om något hade slagit i väggen. Clara tittade upp, och där, från det svaga ljuset, framträdde figuren igen. Den rörde sig långsamt, steg för steg, och Clara kunde se att den hade något i sina händer. Något... levande.

Den skugglika figuren höjde handen och kastade en blick på Clara. Då såg hon det för första gången – i dess händer låg en liten, röd, levande eld. Eller var det något annat? Något som såg ut som en människa, men inte riktigt var det.

Det var som om allting i huset nu var samlat här. Clara var omgiven av mörker, av skuggor, av något långt värre än hon någonsin kunnat förstå. Och mitt i allt detta var Erik, nu helt förlorad, en del av mörkret.

Allt Clara visste var att hon måste fly, att hon måste komma bort från den här platsen innan det var för sent. Men någonstans djupt inuti kände hon att det redan var för sent för det.

Clara kände hur ett intensivt tryck lade sig över bröstet, som om hela huset höll andan. Det var som om väggarna själv ville fånga henne, hålla fast henne i denna eviga natt. Hon kunde känna det i sina ben, i sin hals, i varje andetag som hon kämpade för att få ut.

Erik var nu bara ett tomt skal, hans ögon bortsprungna från den person han en gång varit. Hans kropp rörde sig långsamt, orubblig, som om någon annan styrde hans rörelser. Clara ville ropa på honom, vill att han skulle höra hennes röst, men när hon försökte öppna munnen var det som om något tystade henne, förhindrade varje ord från att lämna hennes läppar.

Plötsligt hördes ljudet av fotsteg. Mjuka, försiktiga fotsteg som inte kom från Erik. Clara tittade snabbt omkring sig, men rummet var tomt. Det var mörkt, fördärvat, men där var något mer. En rörelse. Ett svagt ljus började återigen pulsera i rummet, som om det kom från en glödlampa som kämpade för att tända sig. Clara följde ljuset, tveksamt, osäkert.

Det var då hon såg det. En dörr som hon inte hade lagt märke till tidigare. Den stod nu på glänt, som om den lockade henne att gå närmare. Dörren var gammal och knarrade lågt när Clara tog ett steg mot den, och varje andetag ekade genom huset.

Clara kände på dörrens kalla yta. Någon annan hade varit här innan henne. Någon, eller något, som hade lämnat ett avtryck. Hennes hjärta bankade högre när hon öppnade dörren. När den gled åt sidan, möttes hon av ett rum fyllt med förmultnade böcker, trasiga möbler och ett mörker som var ännu tätare än något annat.

Men där, i rummet, låg något som fick hela hennes kropp att rysa.

En spegel. En stor, gammal spegel, som reflekterade ingenting av det som var runt omkring. Bara mörker. Och i det mörkret syntes ett ansikte. Det var inte hennes, men hon kände igen det. Det var en kvinna, en ung kvinna, med långa svarta ögon och ett ansikte fyllt av sorg.

Clara sträckte sig fram, förlorad i spegelns kalla yta. Ansiktet i spegeln såg på henne, men ändå var det som om hon såg genom Clara, som om hon inte var där. Och så, sakta, började ansiktet le. Ett olycksbådande leende. Det var som om spegeln hade fått liv och nu stirrade på Clara med en närvaro som var både hotfull och lockande.

Clara backade undan, men ansiktet i spegeln följde hennes rörelser, dess leende aldrig förlorat sin skrämmande intensitet. Och innan hon visste ordet av det, var hennes hand, utan att hon kunde styra den, på väg att röra vid spegeln.

En våg av kalla rysningar sköljde genom hela hennes kropp när hennes fingertoppar mötte spegelns yta. Det var som att trycka på is, men samtidigt kändes det som om något levande rörde sig där bakom glaset. Clara släppte spegeln och backade hastigt. Men innan hon hann reagera var det för sent.

Spegeln började vibrera, en lätt skakning som snabbt blev mer intensiv. Clara hörde ett svagt susande ljud, och ett mörkt moln av rök började ta form framför spegeln. Den växte och virvlade uppåt, som om något i rummet kämpade för att bryta sig fri.

“Det var meningen att du skulle hitta oss”, hördes en röst, djupt och ekande. Rösten var förvrängd, som om den kom från underjorden. Clara knöt sina händer i knytnävar, försökte fokusera, men varje försök att tänka klart var som bortblåst i det tröga mörkret.

Framför henne, genom spegeln, kunde Clara nu se en väg, en väg som sträckte sig genom mörka skogar och dimmiga landskap. Och längst bort, vid slutet av vägen, stod en gestalt. En hög, skepnad som var klädd i svart, och som sakta började röra sig mot henne.

“Du borde ha lämnat huset, Clara”, viskade rösten igen. Och just då, mitt i den skepnadens mörka blick, såg Clara något som fick hela hennes kropp att skaka – där, vid den gestaltens fötter, låg en kropp.

En kropp hon kände igen.

Det var Erik.

Hans kropp var orörlig, som om han var helt död, men hans ögon var vidöppna, och i dem fanns inget annat än förtvivlan. Clara kunde inte andas. Det var som om hennes hjärta stannade. Hennes bror, han var där, fångad i något som var långt bortom döden. Något som var för stort att förstå, för skrämmande att ta in.

Och sedan hördes en annan röst, en röst som inte kom från spegeln, utan från bakom henne, i rummet.

“Välkommen till vårt hem, Clara”, sa en kall, smygande röst.

Clara vände sig snabbt om, men där var inget. Endast tomhet. Rummet var fortfarande fyllt av mörker och det gamla dammet som luktade ruttnande trä. Men då, från hörnet, kom en hand. En vit, skelettliknande hand, som sträckte sig mot Clara, och innan hon hann reagera, kände hon något kallt och dödligt gripa om hennes arm.

Och så hörde hon, mitt i den tysta, mörka nattens rymd, det som var värst av allt: ett skrik. Ett skrik som var hennes eget. Och på en gång, när skriket fyllde rummet, var hon inte längre ensam.

Claras hjärta rusade, som om det skulle sprängas ur bröstet. Det kalla greppet kring hennes arm var förlamande, som om en osynlig kraft försökte dra henne in i mörkret, förlora henne för alltid. Hennes ben darrade, hennes tankar var inte längre sammanhängande. Allt hon kunde höra var det pulsande ljudet av sitt eget hjärta och den fruktansvärda viskningen som låg i luften.

Men hon kämpade. Det var allt hon kunde göra. Med all sin styrka ryckte hon undan handen som höll henne fången och vände sig snabbt om mot spegeln, för att få en förhoppning om att kunna fly. Men vad hon såg fick hennes blod att frysa till is.

Spegeln var inte längre den där kalla ytan. Nej, nu var det ett fönster till något annat. Genom glaset såg Clara en annan plats – en mörk korridor, fylld med fladdrande skuggor och dödligt stilla. Och längst bort i korridoren stod en skepnad. Den var inte längre oskarp eller undangömd i mörka hörn. Nej, nu stod den där, mitt i sitt eget hemska ljus, och stirrade på Clara med ögon som var förlorade i mörka, tomma hål.

Det var inte en människa. Clara kände det i sin själ. Det var en varelse från en annan värld, en ond kraft som levde för att orsaka smärta och förtvivlan.

Det var då hon hörde det, från bakom sig: den skrämmande viskningen. "Det är för sent för dig, Clara."

Clara vände sig hastigt om igen, men inget fanns där. Bara ett tomt rum. Var det verkligt? Var det bara hennes förvrängda sinne som spelade henne ett spratt? För varje gång hon såg på spegeln var världen bakom henne förändrad, mer och mer förvrängd, tills den inte var en plats längre – den var en labyrint, en fälla som förlorade sina gränser ju mer hon försökte ta sig ur den.

Kallsvetten började rinna längs hennes panna, och en ny, isande röst fyllde rummet. "Det är här vi börjar, Clara. Här vi tar tillbaka det som var vårt."

Det var rösten från Erik. Men inte riktigt hans röst. Den var grusig och förvriden, som om han talade genom ett tjockt lager av mardrömmar. Clara sträckte sig fram för att röra vid spegeln igen, men hennes kropp var stel av skräck. En del av henne visste att det var farligt, att allt detta var en fälla, men ändå kunde hon inte stoppa sig. Hon ville förstå. Hon ville veta.

Och så, när hennes fingertoppar vidrörde spegelns yta, exploderade en blixt av ljus genom rummet.

Clara såg ingenting. Allt var vitt, förblindande vitt, som om en explosion av energi just hade rusat genom huset och förlorat sig i mörka, kalla djup. Och mitt i detta ljus, mitt i denna kaotiska storm, hörde hon den där rösten igen. Den var inte längre dämpad. Den var nära, nära nog att kännas.

"Du har kommit för sent, Clara."

Och så var allt stilla.

När Clara återigen kunde se klart var hon inte längre i huset. Det var som om hon hade blivit transporterad, bortom alla gränser, bortom tid och rum. Hon stod nu på en väg som slingrade sig genom en tät, dimmig skog. Träden var döda, deras grenar böjda och vridna, som om de var förlorade i sin egen smärta.

Fjärran, där vägen slutade, kunde hon skymta en byggnad – ett hus, men inte som något vanligt hus. Det var vridet, som om det var förvrängt av någon okänd kraft. Fönstren var mörka, tomma, som svarta ögon som stirrade på Clara från mörkret. Och där, vid ingången, stod en gestalt. En skepnad som var klädd i rituella kläder, fylld med symboler som Clara inte kände igen. Denna person var omgiven av en stark, nästan onaturlig närvaro, som om hela skogen höll andan.

"Välkommen till slutet, Clara", sa den lågt. Rösten var samma som från spegeln, samma förvrängda, dödsskrämmande ton. "Här är där vi samlas. Här kommer din resa att sluta."

Clara tvekade, men hennes vilja att fly var starkare än rädslan. Hon började gå framåt, men för varje steg försvann marken under hennes fötter. Skogen runt omkring henne började förvrängas, och de döda träden sträckte sina rötter upp genom marken, som om de ville fånga henne.

Hennes andetag blev snabbare, och snart var hon inte längre säker på om hon rörde sig framåt eller om världen omkring henne var på väg att sluka henne hel.

Och så, just när hon trodde att allt var förlorat, hörde hon ett ljud. Ett ljud som var bekant, men som hon inte kunde placera. Ett skrik, men inte ett skrik av rädsla. Ett skrik av någon som ropade på hjälp.

Erik.

Clara snurrade runt, förlorad i en virvelvind av tankar. Hon visste att hon var nära, men samtidigt så långt borta. Erik var i mörkret, någonstans i denna fälla. Och han behövde henne.

Så med all sin sista kraft kastade Clara sig framåt. Utan att tänka på konsekvenserna, utan att fundera på vad som väntade på henne, sprang hon in i mörkret.

Och där, mitt i natten, förlorade hon sig i skuggorna.

Clara sprang, varje steg en kamp för att inte bli överväldigad av mörkrets tryckande närvaro. Den kalla luften slet i hennes kläder, och marken under hennes fötter kändes som om den hela tiden ville ge vika. Varje träd, varje buske verkade vara en del av den fälla som låg och väntade på henne. Rösten i vinden var förvriden, som om hela skogen viskade för att driva henne till vansinne.

Erik var här någonstans. Clara visste det. Och hon skulle hitta honom, hur mycket mörkret än försökte hindra henne.

Det var då hon hörde det igen – det svaga, darrande ljudet av någon som ropade på hjälp. Ett rop som skar genom tystnaden, som om det kom från djupet av jorden. Det var Erik. Clara visste det med all sin själ. Och hon fortsatte springa, trots tröttheten som började ta över kroppen. Hon visste att om hon stannade nu, om hon tveka, skulle hon förlora honom för alltid.

Det kändes som om skogen var levande, som om varje träd, varje buske var en del av ett levande väsen som ville dra ner henne i sitt grepp. Hennes ben var svaga, men hennes vilja var stark. För varje gång hon hörde Erik kalla på henne, växte hennes beslutsamhet.

Och så, efter vad som kändes som en evighet, såg hon det – ett hus. Det var inte samma hus som hon hade sett tidigare, utan ett annat, mycket äldre och ännu mer förfallet. Fönstren var trasiga, dörren var öppen på vid gavel, och från insidan kom ett svagt ljus som fladdrade som en flamma som inte ville slockna. Clara kände genast att det var här, att detta var platsen.

Ropet hördes igen, denna gång tydligare, mer desperat. Det var Erik. Han var där inne, och han behövde henne.

Med ett sista kraftansträngning rusade Clara mot dörren. Hennes händer var kalla, men hon tryckte sig fram genom mörkret. Inne i huset var luften tjock och kall, som om någon hade slukat värmen från rummet. Det var dödstyst, förutom ljudet av hennes eget hjärta som bultade i öronen.

Hon gick försiktigt genom den skrämmande tysta korridoren, varje steg var som ett rop mot tystnaden, ett försök att tysta de skuggor som lurade i hörnen. Plötsligt stannade hon, för i slutet av korridoren såg hon något som fick hela hennes kropp att stelna.

Erik.

Men han var inte som han varit. Hans kropp var vriden och konstig, hans ögon var svarta hål, och hans ansikte var blekt, nästan dött. Han stod där, inte som den person Clara känt och älskat, utan som en skepnad, en demon som levde på mörka krafter.

"Clara", viskade han med en röst som var både hans och inte hans. "Du borde inte ha kommit."

Hennes hjärta var på väg att bryta samman. Allt inom henne skrek för att springa, men hennes ben var som förlamade. Erik gick långsamt mot henne, varje steg en slags rytm som ekade genom hela huset. Hans skepnad blev mer och mer förvriden, som om han inte var helt verklig.

"Du förstår inte", sa han, hans röst nu fylld med en kall, skrämmande kraft. "Vi är förlorade här, Clara. Du och jag... vi är fångade. För alltid."

Clara kände paniken stiga inom sig. Vad var det han sa? Fångade? Vad var detta för plats? Hennes sinne försökte greppa efter en lösning, men allt var förvirrat, förvridet.

"Erik, du måste komma med mig", vädjade Clara, hennes röst spröd och skakig. "Vi kan fortfarande komma ut härifrån. Vi kan slå oss fria."

Men hans ansikte förvrängdes i ett skratt, ett skratt som inte var hans. "Du tror fortfarande att det går att fly? Du förlorade oss båda för länge sedan. Det är för sent, Clara. Det var alltid för sent."

Och innan hon hann reagera, slog en kraftig vind genom huset, släppte lös ett skrämmande ljud som var som tusen viskningar. Clara föll till marken, som om huset självt hade fått liv och ville trycka ner henne.

När hon tittade upp igen var Erik borta. I hans ställe stod en annan skepnad – mörk och odefinierbar, som en skugga som inte hade någon form. Det var som om skepnaden slukade allt ljus omkring sig. Clara försökte resa sig, men hennes kropp vägrade. Hon var fångad, bunden till denna plats.

"Du har kommit för sent, Clara", sa en röst bakom henne, som en viskning som inte var av denna värld. "Det finns inget att göra längre."

Och så, som om allt hopp förlorades, exploderade huset i ett blixtljus. Clara skrek, men inget ljud kom. Rummet omkring henne kollapsade, och hon kastades tillbaka i ett mörkt tomrum.

Mörkret var allt. Det var som om Clara hade blivit förlorad i ett svart hål, där inga ljud fanns och ingen värme existerade. Hon kände inte längre sina ben, sin kropp – det var som om hon svävade, som om hennes själ var separerad från världen omkring henne. Allt var svart och förlorat.

Men så, plötsligt, kom en känsla av rörelse, som om något rörde sig i den kalla tomheten. En svag, lockande viskning. Det var Erik. Hans röst var förvriden, men ändå så bekant.

"Clara… Clara…"

Clara kämpade för att öppna sina ögon, men det var som om det inte fanns någon värld att se. Det var som att vara instängd i en mardröm där inget var verkligt, men allt var förfärligt konkret på samma gång. Och ändå, mitt i det totala mörkret, var det något annat som kallade på henne.

"Du måste komma till oss, Clara."

Rösten var inte längre Erik. Den var äldre, mer mystisk, och fylld med en makt som var både skrämmande och hypnotiserande. Clara försökte röra sig, men hennes kropp var som cement. Vad var det som höll henne här? Vad var det som hindrade henne från att fly?

Plötsligt började en skepnad formas framför henne, långsam och graciös. Den var som en fläck av mörk energi som långsamt tog form till en mänsklig gestalt. Det var som om den blev verklig genom en blandning av mörka skuggor och ett rysligt ljus som kom från ingenstans. Denna varelse var både människa och inte människa, som om den var något som skapats ur nattens djupaste rädslor.

"Vem är du?" Clara ropade, men hennes röst lät avlägsen, nästan förlorad i mörkret.

Skepnaden rörde sig långsamt framåt, och den grymma, förvrängda röst som fyllde luften svarade: "Jag är skaparen. Den som binder alla själar till denna plats. Jag har väntat på dig, Clara."

Det var då Clara förstod. Detta var inte en vanlig plats. Detta var en plats där själar som förlorats, förvridits av mörka krafter, förlorade sin väg ut. Och hon var en av dem.

"Du… du… skapade detta?" Clara viskade, ögonen fyllda med förtvivlan. "Men varför? Vad vill du av mig?"

Skepnaden stannade framför henne, och Clara såg inte ett ansikte, bara en tomhet, som om dess ögon var djupa svarta hål som slukade allt liv.

"Jag vill inte ha något av dig, Clara. Du är redan en del av oss", sa den, dess röst var som ett knastrande eko i ett tomt rum. "Du kom hit av egen vilja. Den mörka kraften som drar er till oss är starkare än ni förstår."

Clara kände en kall ilning löpa längs ryggraden. En gnista av förståelse tändes i hennes hjärna. Detta var inte bara en plats i fysisk värld. Det var en plats där själar drogs till genom sin egen rädsla, där de fångades av mörka krafter och aldrig fick släppas fria.

"Jag förlorade er alla", viskade Clara, och en smärta av skuld och ånger brände genom henne. "Jag trodde att jag kunde rädda er."

Skepnaden skrattade då, ett skratt som var både vemodigt och skrämmande.

"Du trodde att du kunde rädda oss? Det var aldrig meningen att rädda oss, Clara. Det var meningen att vi skulle sluka dig."

Och så, utan att Clara kunde reagera, släppte den mörka skepnaden sitt grepp om världen omkring henne. Plötsligt var hon omgiven av en oändlig koridor, en korridor som sträckte sig i alla riktningar, full av döda speglar som reflekterade inte hennes ansikte utan hennes rädsla.

Varje spegel visade en version av Clara, men de var alla förvrängda och döda. I en spegel såg hon sig själv stå där, men utan ögon. I en annan var hon sluten i ett rum av eld. En tredje spegel visade bara mörka skepnader som rörde sig bakom hennes rygg. Det var som om världen omkring henne försökte säga att ingen del av henne var hel längre.

Plötsligt hörde hon rösten igen. Den var inte längre förvrängd. Det var Erik.

"Clara", sade han. "Kom till oss."

Och för första gången såg hon honom, inte som den vridna skepnaden, utan som den Erik hon kände. Han stod där, i en av speglarna. Men det var inte den Erik som hade blivit förlorad i mörkret. Det var hans verkliga själ, levande och ljus, som försökte nå henne genom spegeln.

"Erik!" skrek Clara och sträckte sig mot honom, men han var inte där.

"Kom till oss", viskade han igen, denna gång svagare, som om hans röst förlorade sig i rymden.

"Jag kan inte... jag kan inte vara här," viskade Clara till sig själv, hennes kropp fylld av panik. "Jag måste ut."

Det var då, när hon trott att allt var förlorat, att hon insåg vad hon måste göra. Hon skulle inte rädda sig själv, inte genom att fly. Hon skulle rädda Erik, genom att konfrontera det som var mörkare än mörkret själv.

Med en sista styrka vände Clara sig bort från speglarna och började gå mot den mörka korridoren. För nu visste hon att hennes kamp inte var över. Och när hon gick, fylldes korridoren med ljus.

Clara gick genom den mörka korridoren, varje steg en kamp mot mörkret som drog i hennes själ. Hennes hjärta slog hårt, som om det kämpade mot den kalla, döda kraften som hotade att sluka allt liv. Men nu var hennes blick klarare, hennes beslut fastare. Hon förstod nu att den enda vägen ut inte var att springa, utan att konfrontera mörkret ansikte mot ansikte.

Hennes fötter ekade i den tomma korridoren, men varje steg blev ljusare, som om hennes vilja trängde undan skuggorna omkring henne. Plötsligt såg hon något i fjärran – ett svagt ljus. Det var inte bara ett ljus. Det var en port, en öppning i den oändliga korridoren. Clara visste utan att tveka att det var vägen ut.

Men när hon kom närmare, stannade hon. Något höll henne tillbaka. Ropet från Erik hördes återigen, svagt men ändå närvarande.

"Clara…"

Det var inte en vädjan längre. Det var ett rop från djupet av hans själ, och Clara visste att om hon inte räddade honom nu, skulle han förloras för alltid. Men för att göra det var hon tvungen att återvända till mörkret, att möta den förvridna kraften som hållit honom fången så länge.

Clara tog ett djupt andetag. Hennes blick var orubblig. "Jag kommer för dig, Erik. Jag ska inte ge upp på oss."

Och med den sista kraftansträngningen kastade hon sig in i mörkret, mot där Erik kallade på henne.

I det ögonblicket exploderade hela världen omkring henne i ett bländande ljus. Skepnaden, den mörka varelsen som hållit henne fången, skrek ut av raseri. Men Clara var orubblig. Hennes beslutsamhet var nu starkare än all mörk magi.

Med ett sista ryck, som om hon släppte sitt grepp om världen, drog Clara Erik till sig. Hennes händer, blommor av ljus, greppade hans arm, och med ett ljudligt brak öppnades porten, och de var ute.

De stod nu på en plats som var så stilla och fridfull att det kändes som en dröm. Mörkret var borta, och för första gången på länge kände Clara ett ljus i sitt hjärta. Hon såg på Erik, som nu var fri från den förvridna skepnaden som en gång hade varit honom.

"Vi är fria", sa Clara, hennes röst viskande i den stilla luften. "Vi är fria."

Erik nickade, hans ögon var återigen livliga och klara, och han såg på henne med en tacksamhet som inte gick att beskriva. "Du räddade oss, Clara."

Men medan de stod där, insåg Clara att deras kamp inte var över. För trots att de hade kommit ut från mörkret, var dess skuggor fortfarande närvarande. Krafterna som hade dragit dem hit var inte helt borta. Men för första gången kände Clara att hon inte var ensam. De skulle kämpa vidare tillsammans, och inget mörker skulle kunna hålla dem förlorade igen.

Tillsammans skulle de stå emot skuggorna. Och kanske, en dag, skulle de hitta en väg ut, långt bortom allt detta.

Sista bussen hem.

Skriven utav Veronica Hammarlund. 
Finns att höra i säsong 6, avsnitt 9.

Det var en kall, fuktig kväll i november när Lina klev på den sista bussen hem. Klockan var strax efter midnatt, och staden låg tyst under ett grått molntäcke. Hon hade jobbat över, som vanligt, och hoppades att chauffören inte skulle missa hennes hållplats den här gången. Bussen var nästan tom, förutom en äldre man längst bak och en kvinna med huvudet lutat mot fönstret längre fram.

Regnet smattrade mot rutorna och vindrutetorkarna gnisslade monotoniskt. Bussen rörde sig i ett makligt tempo genom de öde kvarteren. Gatlyktorna blinkade till, som om de kämpade mot ett mörker som ville sluka dem. Lina drog sin jacka tätare kring sig och stirrade ut i natten. En oro växte i hennes bröst. En känsla av att någon... eller något... betraktade henne.

Det var när de körde förbi industriområdet som hon först märkte det. En gestalt stod vid sidan av vägen, alldeles stilla. En man – eller något som en gång varit en man – med huvudet på sned och munnen vidöppen som i ett stumt skrik. Hans ögon glödde svagt i det svaga ljuset från bussens strålkastare.

Lina ryckte till. Ingen annan verkade ha reagerat.

Två hållplatser senare gick den äldre mannen av. Samma sekund som dörrarna stängdes hördes ett dovt ljud på bussens tak. Som om något landat där med en tung smäll. Chauffören bromsade in och såg upp mot backspegeln med rynkade ögonbryn.

"Förmodligen en gren," mumlade han, men Lina såg paniken i hans blick.

Bussen rullade vidare, men något var förändrat. Ljuset i kupén fladdrade. Den lutande kvinnan längre fram började röra sig, långsamt, stelt. När hon vände sig om, mötte Lina ett par döda ögon och en mun som var täckt av intorkat blod. Hennes hud hade en sjuklig ton, nästan grön, och naglarna var svarta, som om de ruttnat från insidan.

Lina skrek.

Kvinnan kastade sig framåt med ett gutturalt läte, och chauffören svängde tvärt så att bussen nästan välte. De kraschade in i en lyktstolpe och motorn dog. Mörker. Tystnad. Och sedan – steg på grus. Långsamma, släpande steg.

De kom från skogen intill vägen. Dussintals. Kanske hundratals. Former av vad som en gång varit människor. Ansikten uppfläkta, armar slitna, kroppar i olika stadier av förruttnelse. Men ögonen – ögonen brann av en uråldrig hunger. En hunger som inte bara var fysisk. Det var som om de ville slita själen ur henne.

Lina fumlade efter dörröppnaren och lyckades trycka upp den främre dörren. Hon snubblade ut i regnet. Hörlurarna föll ur jackfickan, väskan tappade hon i flykten. Bakom sig hörde hon det skärande ljudet av naglar mot metall. Något försökte ta sig ut ur bussen.

Hon sprang. Genom skogen. Genom regnet. Träden var svarta silhuetter som tycktes luta sig in över henne, som om själva naturen ville hålla henne kvar. Hon visste bara en sak: hon måste bort. Bort från bussen. Bort från viskningarna.

Men viskningarna följde efter henne. De fyllde hennes huvud. Röster. Röster som bar hennes namn. Röster som viskade på ett språk hon inte förstod. Röster som skrattade. Hon stannade till vid ett dike, hjärtat slog så hårt att det kändes som om det skulle sprängas. Hon vågade vända sig om.

Bussen stod där, längre bort. Omgiven av de döda. Men det var inte det värsta.

I fönstren – såg hon sina egna spegelbilder. Hundratals. Alla stirrade på henne.

Och de... log.

Sedan började de röra på sig. Alla samtidigt. En rörelse, synkroniserad, som marionetter på osynliga trådar. De lyfte sina händer och pekade mot henne. Och i det ögonblicket förstod Lina: hon hade redan blivit en del av dem. De behövde bara hämta det som återstod.

Bakom henne hördes ett andetag. Inte hennes eget.

Och mörkret slöt sig.

Du har precis hört min egenskrivna berättelse ”sista bussen hem”.

Ni ska nu avslutnigsvis få ytterligare en egenskriven zombieberättelse, och jag hoppas att ni kommer att få en nervkittlande & underhållande upplevelse. Nu ska ni få höra:

“Sista rapporten från Karshult”

Karshult var en liten ort som få längre mindes. Ett samhälle gömt bland täta skogar, där vägen slingrade sig fram mellan tallar och granar. Ett brukssamhälle från förr, nu mest en plats för glömda adresser och ödsliga hus med fördragna gardiner. Men de som bott där länge, de gamla, brukade viska om märkligheter. Om hur skogen aldrig tystnade. Om hur dimman ibland kom utan förvarning, och med den – lukten av jord och ruttnande kött.

Det började med djuren. Rådjuren kom först. Inte springande, inte i panik. De stod bara där. I dikeskanter, på skolgårdar, vid infarten till livsmedelsbutiken som nu var stängd på obestämd tid. De stirrade, med ögon matta som döda fönsterrutor, och pälsen var fläckig av något svart och kletigt. När någon försökte jaga bort dem rörde de sig bara undan långsamt – som om de inte längre visste vad rädsla var.

Sedan blev det tyst från vårdcentralen. Inte bara stängt – utan dödstyst. Ingen svarade på samtal, inga mejl, inga bokningar. Kommunen skickade först ut ett informationsbrev. Men inget svar kom. Efter några dagar skickades Helena Ström, kommuninspektör, för att se till platsen. Hon anlände i sin tjänstebil, med en termos kaffe, en papperskarta, och ett digitalt röstinspelare.

Det här är det sista som återfanns från henne – röstfilerna, sparade i molnet, laddade upp automatiskt innan kontakten bröts.

“Dag 1. Ankomst.”

”Jag har anlänt till Karshult kl. 09.12. Vädret är dimmigt, temperaturen låg. Inga bilar på vägarna. Har hittills inte sett en enda människa. Några byggnader ser övergivna ut, med trasiga rutor och uppslagna dörrar. Huset som fungerade som kommunhus är tomt. Inga papper kvar. Datorer kvarlämnade men döda. Elen verkar delvis borta.”

Helena tillbringade första dagen med att dokumentera. Gick gata upp och gata ner. Hittade spår av människor – halvätna måltider, kläder på klädstreck, en radio som fortfarande surrade med statisk brus. Men inga människor.

På kvällen tog hon in på det gamla pensionatet. Det luktade unket, men sängarna var bäddade. Hon barrikaderade dörren med en bokhylla och somnade med ficklampan tänd.

“Dag två. Förändring.”

”Vaknade av att radion startade av sig själv. Klockan 04:23. Den spelade inte musik. Bara en röst. Någon som viskade, snabbt, nästan ohörbart. Jag försökte spela in, men när jag lyssnade på inspelningen fanns inget där. Bara tystnad.”

”Jag har gått igenom halva byn nu. På ett av torgen låg flera döda fåglar. De var... konstiga. Inget blod. Bara öppna munnar, som om de försökt skrika. Och ögonen – utgröpta.”

Helena började känna sig iakttagen. Hon beskrev hur hon såg rörelser i ögonvrån. Hur skuggor rörde sig där solen inte nådde. När hon kom tillbaka till pensionatet märkte hon att någon rört vid hennes saker.

Och den natten – hörde hon steg.

Inte människosteg. Inte riktigt. Något långsammare. Släpande. Som om något drogs över golvbrädor.

“Dag 3. Infektionen.”

”Jag har hittat människor nu. Eller... det som finns kvar av dem.”

”Först trodde jag det var en sjuk person. En man som låg på gatan, rörde sig långsamt, som om han var skadad. När jag närmade mig vände han sig om. Ögonen var... blinda, men ändå fixerade på mig. Och munnen... det rann något svart från den. Jag bad honom ligga still. Men då reste han sig – och sprang.”

”De kan springa.”

Helena sprang genom gatorna, barrikaderade sig i en gammal butik. Hon hörde dem utanför. Inte som en flock – men utspridda. Som om de kände på sig var hon var. De slog inte, sparkade inte. De bara väntade. Timme efter timme.

När hon tittade ut, såg hon dem stirra på himlen. Som om de lyssnade på något vi inte kunde höra.

“Dag 4. Återvändsgränden.”

”Jag försökte lämna byn i morse. Vägen jag kom in på finns inte kvar. Den bara... tar slut. Skogen är tätare där nu. Och varje gång jag försökte gå en annan väg, kom jag tillbaka till samma plats. Den gamla lekplatsen. Med gungorna som gnisslar även när vinden inte blåser.”

Helena började tala om drömmar. Återkommande syner av underjordiska gångar. Av ansikten som smälte. Av röster som talade ett språk hon inte förstod, men ändå kände igen.

Hon nämnde ett namn: ”Avara.”

Hon visste inte varifrån hon fått det.

“Dag fem. Slutet.”

”Det här är min sista inspelning. Jag vet det. Jag känner det.”

”De är i huset nu. Jag hör dem. De rör sig inte som djur. Inte som människor. De rör sig som något som aldrig borde ha fått liv.”

”Jag tror inte detta började i Karshult. Jag tror Karshult bara var först att falla. Något har vaknat under oss. Och de här... de är bara början.”

Helena tystnade en stund på inspelningen. Sedan hördes ett ljud i bakgrunden – som ett knarr från golvet, följt av något som släpade. Hon viskade:

”Om någon hör detta – stäng gränserna. Bränn skogarna. Låt ingen gå in. För om de hittar vägen ut…”

Helena Ström återfanns aldrig.

Men några veckor efter att inspelningarna laddats upp automatiskt till kommunens servrar, började liknande rapporter komma från andra småorter. Försvunna invånare. Konstiga viskningar. Djur som samlades i cirklar. Och människor... som inte längre var människor.

Det sägs att det finns en väg till Karshult fortfarande, men den syns bara när dimman ligger lågt och träden står som väggar.

Om du någonsin ser vägskylten – sväng inte av.

För om du kommer fram – kommer du inte tillbaka.

Skuggorna i Ojców.

Skriven utav Veronica Hammarlund. 
Finns att höra i säsong 6, avsnitt 8.

Adam pressade gaspedalen hårdare. Den slingrande vägen genom Ojców nationalpark var nästan öde, insvept i tjock dimma som smög sig runt trädens knotiga grenar. Han svor för sig själv – varför hade han lyssnat på Kasper? En genväg genom skogen, mitt i natten?

Radion brusade till och dog. Mobilen hade redan tappat täckning för flera kilometer sedan.

Endast bilens strålkastare höll mörkret borta.

Adam sneglade på kartappen. Skärmen blinkade till och frös. Han suckade, lutade sig fram och försökte starta om telefonen.

Då såg han det.

En skepnad, alldeles vid vägkanten. En kvinna i en sliten, vit klänning, med långa, toviga svarta lockar som dolde ansiktet. Hon stod stilla, helt orörlig.

Hans hjärta slog snabbare.

Kvinnan höjde långsamt en arm och pekade rakt mot honom.

Adam kände en kall rysning krypa längs ryggraden. Det var något djupt fel med henne.

Han visste att han borde köra. Att han borde trycka gasen i botten och lämna henne där.

Men hans händer rörde sig av sig själva. Han stannade bilen.

När han vevade ner rutan strömmade en iskall vind in i kupén. Kvinnan stod nu närmare, nästan för nära.

”Behöver du hjälp?” Hans egen röst lät svag.

Hon rörde sig inte. Men genom den tunga tystnaden hörde han något. Ett viskande.

Långsamt, som om hennes huvud vägde bly, började hon lyfta blicken.

Ögonen var tomma. Svarta som en bottenlös brunn.

Adams andning fastnade i halsen. Han försökte slita blicken från henne, men hans kropp var som förlamad.

Och då såg han hennes händer. Långa, knotiga fingrar, svärtade som om de bränts av eld. Naglarna var vassa, blodiga, som om de klöst sig igenom något levande.

Hon öppnade munnen – och ur den vällde en kvävande, ruttnande lukt.

Adam skrek och slet bilen i backen. Däcken skrek mot asfalten när han backade vilt. Kvinnan stod kvar, oberörd.

Men när han skakande växlade till drive och trampade gasen i botten – såg han henne igen.

I backspegeln.

På passagerarsätet.

Ingen vet vad som hände Adam den natten. Hans bil hittades tom, sliten och repad, långt inne i skogen. På sätet låg hans mobil, fortfarande igång, med en enda inspelning:

Ett andlöst flämtande.

En viskning.

Och sedan en röst, raspig, omänsklig:

”Jag är inte ensam.”

Ett sår.

Skriven utav Veronica Hammarlund. 
Finns att höra i säsong 6, avsnitt 6.

”Ett sår.”

Det var så det började.

En liten rispa på vristen, knappt en centimeter lång. Linus hade knappt lagt märke till den när han satt på flygplatsen i Bangkok och väntade på planet hem. Kanske hade han fått den när han snubblade på en trottoarkant i Chiang Mai, kanske när han vadade genom den grumliga floden under djungelturen.

Det borde inte vara något att oroa sig för.

Men någonstans över norra Europa, medan kabinpersonalen samlade in brickorna efter frukosten, sneglade Linus ner på sin fot och kände en märklig ilning genom kroppen.

Såret var rött. Mer än det borde vara.

Han försökte vifta bort tanken. Det var bara en skrapning, lite irritation från strumpan. Men när han lutade sig fram och petade på det kändes huden öm, nästan svampig. En dov värk strålade upp längs underbenet.

Kanske var det ingenting.

Kanske var det början på något han aldrig skulle kunna stoppa.

När planet landade på Arlanda var Linus trött, men rastlös. Han kunde inte släppa tanken på såret. Medan han väntade vid bagagebandet drog han upp byxbenet en aning och granskade vristen igen.

Huden runt såret hade svullnat, och en svag rodnad spred sig uppåt. Det såg nästan ut som ett spindelvävstunt nät av blodådror som krälade upp längs benet. Han svalde. Det var säkert bara en vanlig infektion.

”Sluta noja”, mumlade han för sig själv.

Men när han steg på Arlanda Express kände han det.

En märklig hetta under huden. Som om något rörde sig där inne.

Han försökte ignorera det, stirrade ut genom tågfönstret medan landskapet svischade förbi. Men tanken gnagde i bakhuvudet. Han såg framför sig de smutsiga gatorna i Bangkok, den slemmiga ytan på flodvattnet han vadat genom. Han mindes mannen som hostade rakt ut utan att täcka munnen på nattmarknaden.

Bakterier. Virus. Parasiter.

Han drog upp mobilen och sökte på ”infekterat sår efter resa.” De första träffarna var oskyldiga—”Rengör med tvål och vatten”, ”Håll såret torrt”—men längre ner fanns de värre sidorna.

Mjukdelsinfektioner kan sprida sig snabbt…
Nekrotiserande fasciit börjar ofta som en oskyldig rodnad…
Sepsis kan uppstå inom timmar…

Linus tvingade sig själv att låsa skärmen. Han inbillade sig. Det var bara ett skrapsår.

Men när han klev av tåget i Stockholm och ställde sig på perrongen, kände han något nytt.

En svag pulserande smärta, långt in i benet.

Och var det inte en aning varmare där han nuddade huden?

Linus försökte intala sig att han överreagerade. Han var trött, jetlaggad. Det var säkert bara en lättare inflammation, inget som inte lite vila och en antiseptisk salva kunde lösa. Men när han kom hem till sin lilla lägenhet i Solna kunde han inte låta bli att slänga sig på sängen och dra upp byxbenet igen.

Rodnaden hade spridit sig.

Bara lite, men tillräckligt för att det skulle få hjärtat att slå hårdare. Den tunna svullnaden sträckte sig nu en bit ovanför ankeln, och när han tryckte med fingret mot huden lämnade det en vit fläck som tog flera sekunder att återgå till rött.

Han svalde.

Hade han feber? Han kände sig lite varm, lite yr, men det kunde lika gärna vara resan, bristen på sömn. Han reste sig och haltade in i badrummet, tände ljuset och granskade sig själv i spegeln. Ansiktet såg grådaskigt ut under lysrören, och det fanns en trötthet i blicken som inte bara berodde på resan.

Han öppnade medicinskåpet, rotade runt efter något antibakteriellt. En gammal tub med sårsalva från Apoteket låg längst in. Utgångsdatumet hade passerat med ett halvår, men han tryckte ändå ut en klick och smetade över såret.

Det sved till, brände på ett sätt som fick honom att grina illa.

Han slängde sig ner i sängen, mobilen i handen, och sökte vidare. Nu gick han djupare ner i kaninhålet.

”Man bör vara vaksam efter resor till tropiska länder.”
”En infektion som sprider sig snabbt kan vara ett tecken på något allvarligt.”
”Om du ser röda strimmor upp mot benet, åk till akuten omedelbart.”

Röda strimmor.

Hans blick föll på vristen igen. Under ljuset från skärmen tyckte han sig se något. Smala, rosaskimrande linjer som sträckte sig uppåt, nästan som tunna vener, slingrande som rötter under huden.

Hans bröst snörptes ihop.

Det var nog bara inbillning. Trötthet. Han släckte mobilen, vände sig om i sängen och drog täcket över sig. Om han bara sov, om han bara vilade lite, skulle det vara bättre imorgon.

Men natten blev lång.

Han låg vaken i timmar, stirrade upp i taket, kände den pulserande, brännande känslan i vristen. Ibland var det som om en ilning for genom benet, en underlig, stickande känsla. Och någon gång runt tre på morgonen, precis när han höll på att falla i sömn, vaknade han av något ännu värre.

En svag, rytmisk rörelse.

Djupt inne i huden.

Som om något rörde sig.

Linus satte sig käpprak i sängen. Andetagen var ytliga, snabba.

Det måste ha varit en dröm. En inbillning. Han tvingade sig att sitta still, att bara lyssna på den tysta lägenheten. Men han kände det fortfarande—en vag, nästan elektrisk rörelse någonstans under huden.

Han tryckte fingertopparna mot vristen.

Hjärtat slog hårt när han kände efter. Där, precis vid kanten av rodnaden, var huden aningen upphöjd, nästan svampig. Han tvingade sig att hålla handen stilla. Det var omöjligt—men det kändes som om något ryckte, ytterst svagt, djupt där inne.

Han flämtade till och slet bort handen.

Nej. Det var tröttheten som spelade honom ett spratt. Sömnbristen, resfebern. Han var en rationell person, inte en sådan som föll offer för sin egen paranoia. Han behövde sova, bara några timmar till.

Men när han slöt ögonen kom bilderna.

Han såg floden i djungeln, det bruna vattnet som klibbade mot huden när han vadade över. Minnet av den gamla mannen på stranden, han med de gulnade tänderna som rensade fisk med bara händerna. Minns du vad han sa?

"Se dig för, farang. I vattnet finns mer än fisk."

Linus rös till och kastade av sig täcket. Han stod inte ut. Han var tvungen att se såret ordentligt, i bättre ljus. Han stapplade in i badrummet, tände lampan.

Det var värre nu.

Huden var rödare, svullnare, och de tunna strimmorna hade blivit tydligare. Men det värsta var att han nu såg något annat.

Små, mörka prickar inuti såret.

Som mikroskopiska korn, insjunkna i det inflammerade köttet.

Han bet ihop käkarna, kände illamåendet bubbla upp. Försiktigt tog han en pincett ur medicinskåpet och pressade ner spetsen vid sårets kant. Svettpärlor samlades i pannan när han drog ut ett av kornen.

Det var inte ett korn.

Det var en äggsäck.

Liten, genomskinlig, fylld med något som rörde sig.

Linus kände magen vända sig. Han hann precis kasta sig över toaletten innan han kräktes. Kroppen skakade, halsen brände, men värst av allt var insikten som slog honom som ett åsknedslag:

Någonting levde i honom.Linus satt på badrumsgolvet, kallsvettig och med händerna skakande i knät. Han stirrade på den lilla genomskinliga säcken som låg på kaklet framför honom.

Den rörde sig.

Inte mycket, men tillräckligt för att han skulle se det. Något inuti vred sig långsamt, som om det sträckte på sig, trevande, väntande.

Han andades häftigt genom näsan, försökte intala sig att han inbillade sig. Det kunde inte vara vad han trodde. Han var inte en sådan som trodde på skräckhistorier om parasiter och köttätande bakterier. Det fanns en logisk förklaring.

Men känslan under huden sa något annat.

Han reste sig, benen vek sig nästan under honom. Han fumlade efter mobilen på handfatet och slog snabbt in 1177:s nummer.

Pip. Pip. Pip.

”Välkommen till 1177. Just nu är det många som ringer—”

Linus tryckte ilsket bort samtalet. Han hade inte tid att vänta i en telefonkö. Han behövde hjälp nu.

Han såg sig själv i spegeln. Huden i ansiktet såg glansig ut av svett, ögonen var vattniga och rödsprängda. Under ljuset från badrumslampan såg han något annat också—något han inte hade lagt märke till tidigare.

Hans vänstra pupill var större än den högra.

En kall våg av panik sköljde genom honom. Han mindes vad han hade läst om blodförgiftning, hur bakterier kunde sprida sig till nervsystemet. Oregelbundna pupiller kunde vara ett tecken på något allvarligt.

Han måste till akuten. Nu.

Linus snubblade ut i hallen, drog på sig skorna utan att knyta dem. Han kände pulsen bulta i foten, en obehaglig tryckande känsla i underbenet, som om något långsamt pressade sig uppåt genom kroppen.

När han klev ut i trapphuset var världen plötsligt sned. Det var som om golvet lutade, som om korridoren sträckte sig längre än den brukade.

Han blinkade snabbt, försökte skärpa sig.

Bara yrsel. Bara feber.

Men ändå…

När han tryckte ner hissknappen svor han lågt. Han kunde inte stå här och vänta. Han tog trapporna istället, snubblade nerför stegen, hjärtat dunkade vilt.

Han kände det tydligt nu.

Det rörde sig inuti benet.

Och det höll på att kläckas.

Linus tog trappstegen två och två, men kroppen kändes svagare för varje steg. Svetten rann längs ryggraden, och det bultande trycket i benet hade övergått till en brännande känsla.

Det var inte bara feber. Det var något annat.

När han nådde porten ut mot gatan flämtade han till och lutade sig tungt mot väggen. Fötterna var ostadiga, världen runt omkring kändes skev, nästan som om han såg den genom en skitig glasruta.

Han tryckte handen mot vristen, där det brände som om huden höll på att spricka. Och han kände det.

Något rörde sig där inne.

Inte bara ett svagt ryckande, utan en långsam, krälande rörelse.

Linus bet sig i läppen tills han nästan kände blodsmaken. Han fick inte tappa kontrollen. Han var tvungen att ta sig till sjukhuset.

Han vinglade ut på trottoaren. Luften var kall mot hans heta hud, och han tvingade sig själv att andas djupt, fokusera. Men varje steg kändes tyngre än det förra, som om något i benet sög energin ur honom.

Och så kom smärtan.

En plötslig, knivskarp ilning från vristen upp mot knät, så intensiv att han nästan föll ihop. Han kved till, högg tag i en lyktstolpe för att inte ramla.

Hans puls dunkade i öronen.

Det var som om något försökte ta sig högre upp.

Händerna skakade när han drog upp byxbenet igen. Huden var spänd, röd och varm som glödande kol. De tunna strimmorna hade blivit fler, tjockare.

Och där, precis vid den svullna huden, såg han något som fick hans hjärta att stanna.

En bula.

Liten, men pulserande.

Som om något pressade sig uppåt, precis under huden.

Linus kände hur paniken spred sig som gift genom kroppen. Det var inte möjligt. Det kunde inte vara möjligt.

Men när han stirrade på bulan såg han något ännu värre.

Den rörde sig.

Svagt, nästan omärkligt, men tillräckligt för att få hans andning att stocka sig.

Det var inte längre en känsla.

Det var verkligt.

Och det var på väg att ta sig ut.

Linus stapplade fram längs trottoaren, hans ena ben var nu nästan obrukbart. Varje steg skickade ilningar av smärta genom kroppen, och svetten klibbade mot huden trots den kalla luften.

Han såg taxibilar passera, bilar som kunde ta honom till akuten snabbare än hans egna vacklande ben. Han försökte lyfta armen, vifta efter en bil, men ingen stannade. Folk på gatan sneglade på honom, några med oro, andra med avsmak.

Han såg sig själv i skyltfönstret till en nattöppen kiosk. Huden i ansiktet var kritvit, ögonen febrigt blanka. Han såg sjuk ut. Riktigt sjuk.

Med en sista kraftansträngning snubblade han över vägen och rakt in i en taxi som stannat vid ett rödljus.

”Akuten,” flämtade han och slet upp dörren.

Föraren, en äldre man med mörka ögon, såg tveksamt på honom i backspegeln. ”Du mår inte bra, va?”

”Kör bara,” väste Linus och lutade sig bakåt i sätet, pressade händerna mot vristen där smärtan nu skiftat från bultande till något annat.

Ett svagt knastrande.

Han knep ihop ögonen. Han ville inte tänka på det. Ville inte veta vad det innebar.

Taxin svängde in på sjukhusets akutmottagning. Linus kastade sig ut, haltade mot de automatiska dörrarna och snubblade nästan in i receptionen.

”Jag—jag behöver hjälp,” fick han fram.

Sjuksköterskan i luckan såg upp, ögonen smalnade när hon registrerade hans utseende. ”Vad har hänt?”

Linus drog upp byxbenet och hörde hennes flämtning.

Hans ben såg nu groteskt ut. Det var svullet, missfärgat, de röda strimmorna hade mörknat till nästan svart. Och bulan—

Bulan bultade.

Som om något inuti kände av närheten till luft.

”Jesus,” mumlade sköterskan och tryckte på en knapp. ”Vi behöver en läkare här, NU!”

Linus svajade till där han stod. Huvudet var luddigt, och världen kändes avlägsen, som inlindad i bomull. Han hörde röster runt sig, händer som grep tag om honom, någon som sa att han måste lägga sig ner.

Han försökte tala, försökte förklara, men allt han kände var—

Ett svagt, brännande pop.

Och sedan en kittlande, slingrande känsla som spred sig längs insidan av hans vad.

Något hade just spruckit.

Och vad det än var, så rörde det sig uppåt.

Linus skrek. Det var inte ett vanligt skrik, utan ett primalt, djuriskt vrål av ren panik och smärta. Han kände hur något rann längs insidan av benet, en het, pulserande vätska som inte var blod. Det var tjockare. Slemmigare.

Och det rörde sig.

Sjuksköterskan backade, ögonen vidgade av skräck. Han hörde någon ropa på en läkare, men ljuden blev avlägsna, som om han höll på att sjunka ner i vatten.

Hans hjärta bultade så hårt att han kände det i huvudet, pulserande, vibrerande. Och sedan—

En ilning av smärta i ljumsken.

Hans mage vändes ut och in av ren fasa. Vad det än var, så hade det rört sig uppåt.

Han ryckte och slet i sjukhuskläderna, desperat att få av sig byxorna. Och det var då han såg det.

Huden på låret putade ut i en lång, slingrande form. Det såg ut som en orm, fångad under hans egen hud, långsamt ringlande sig framåt.

Han kände det trycka sig genom hans revben.

Någon skrek. En sjuksköterska, en läkare – han visste inte längre. Paniken krossade alla logiska tankar.

Han högg tag i en skalpell på ett instrumentbord bredvid och utan att tveka pressade han spetsen mot huden där det buktade ut.

”NEJ!” någon ropade, men det var redan för sent.

Linus skar.

Huden öppnade sig som ett slaktat djur, och ut rann något mörkt och tjockt, något som kryllade av liv.

Han föll bakåt, slog huvudet i golvet, men han märkte det knappt. Hans kropp skakade, han andades i korta, ytliga andetag.

Och sedan såg han det.

Något stack ut från såret. Långt, smalt, som en genomskinlig larv, men med små, nästan osynliga ben som ryckte och kröp över hans hud.

Linus ville skrika, men ingen luft fanns kvar i hans lungor. Han kände hur fler av dem började röra sig, hur de trängde sig ut genom hans öppna sår.

Hans syn blev suddig. Han kände ett tryck i halsen. Något rörde sig där inne också.

Med ett sista ryck försökte han kräkas, men det som kom upp var inte bara magsaft.

Det var något som slingrade sig ut mellan hans tänder.

Och sedan blev allt svart.

Linus vaknade till ett svagt surrande ljud.

Det var inte ett vanligt ljud, inte något som hörde hemma i en sjukhussal. Det lät… organiskt. Som en svärm av små vingar, som något som rörde sig i klungor.

Han försökte röra sig, men kroppen var tung. Något höll honom fast.

Hans syn var suddig, men långsamt klarnade den. Vita sjukhusväggar. Lysrör i taket. En EKG-maskin som pep i långsamma intervaller.

Han levde.

Men något var fel.

Hans blick drogs ner mot sin egen kropp. Hans ben var inlindat i bandage, men huden runt såret var märkligt missfärgad. Nästan grå, som gammalt kött.

Och magen…

Hans sjukhusrock var uppknäppt, och huden på hans buk såg tunnare ut än den borde vara. Som om något ätit sig igenom skikten under ytan.

Han kände ett kittlande under huden. Ett svagt, slingrande kittlande.

Dörren öppnades.

En läkare steg in, en kvinna i vit rock, men något var fel med hennes ansikte. Hon såg för… lugn ut. För oberörd.

Hon log vänligt.

”Det är bra att du är vaken, Linus.”

Hans strupe var torr som sandpapper. Han ville fråga vad som hade hänt, men rösten svek honom.

Läkaren såg på monitorn bredvid sängen, antecknade något i sin journal. ”Ditt fall är mycket… intressant,” sa hon. ”Vi har tagit prover. Det du drabbats av finns inte registrerat någonstans. En organism som verkar ha anpassat sig till din kropp.”

Linus andning blev tyngre.

”Vi trodde först att du skulle dö,” fortsatte hon, och hennes röst hade ett nästan beundrande tonfall. ”Men du har överlevt. Inte bara det—ditt system verkar ha anpassat sig.”

Hon lade huvudet på sned, betraktade honom som ett forskningsobjekt.

”Du bär på något, Linus. Något nytt.”

Han stirrade på henne, och plötsligt förstod han.

Han kände det i sitt blod.

Det som funnits inne i honom… var fortfarande där.

Men det hörde hemma där nu.

Och han var inte längre bara Linus.

Han var något mer.

Något annat.

Linus låg där, handflatorna pressade mot lakanen, hans hjärta bultade så hårt att det kändes som om det skulle sprängas. Han visste inte om han ville höra mer, om han ville förstå vad läkaren egentligen menade.

Men hon var inte klar än.

”Det har utvecklats en symbios,” sa hon och såg honom med en otäck blandning av fascination och klinisk distans. ”De små organismerna i ditt ben har spridit sig. Vi hittade dem i dina organ. I din tarm, i ditt blodomlopp, till och med i din hjärna. Men det är inte som någon bakterie eller virus vi känner till.”

Linus kände sig yr. Det var som om hela världen gungade runt honom, förlorade sina kanter, och han ville bara bort. Hans händer skakade, men han kunde inte röra sig. Det var som om hans kropp inte var riktigt hans längre.

Läkaren gick fram till honom och satte sig på en stol bredvid sängen. ”De har förändrat dig, Linus. Du är inte längre bara människa. Du är en hybrid.”

Linus öppnade munnen för att säga något, men ingen ljud kom.

”Du har blivit en bärare av en ny livsform,” fortsatte hon. ”Och det är inte bara det. Du är nu en värd. För dem. Du kommer aldrig bli som du var. Och det du bär på kommer att fortsätta växa.”

Det var inte bara smärta längre. Det var något mycket mer skrämmande. Han kände nu rörelsen i hans kropp – inte bara under huden, utan inuti honom, som om små livsformer krypande i hans tarmar. Ett obehagligt surrande, som ett virrvarr av små varelser som samsades om utrymmet.

Han försökte kämpa emot, men hans kropp svarade inte. Han ville skrika. Ville slita sig fri. Men hans ben var för svaga, hans händer för karga. Han såg på läkaren, hennes ansikte nu mer som en skepnad i dimma.

”Du är deras hem nu, Linus,” sa hon, och hennes röst var som ett eko. ”Och om de får växa tillräckligt, kommer du bli mer än bara en människa. Du kommer bli deras kung.”

Linus andades snabbt och ytligt. Han var fast. Han kunde inte hålla emot. Han kände en isande känsla krypa upp genom hans hals, som om hans sinne långsamt började förlora greppet om sig själv.

Och precis när han trodde att han inte kunde ta mer, hörde han ljudet av fler fotsteg utanför dörren. Dörren öppnades, och en annan läkare klev in, en man med allvarliga ögon. Han såg på Linus med något som nästan liknade beklagan.

”Det är för sent för behandling,” sa han. ”Det enda vi kan göra nu är att övervaka hans tillstånd. Vi måste förstå vad han har blivit.”

Läkaren vände sig mot Linus och sa med en kall, klinisk ton: ”För din egen skull, Linus… Försök att inte tänka på vad som händer. Du kommer inte kunna kontrollera det längre.”

Linus kände en plötslig våg av kyla. Inte bara i rummet, utan i hela sin kropp. Det var inte bara smärta. Det var förlust. En förlust av sig själv.

Och där, mitt i hans allt större panik, hörde han en svag viskning inuti sitt huvud: Du är inte längre ensam.

I samma ögonblick kände han hur det brände till i bröstet, som om något exploderade under hans hud, sprutade ut i blodomloppet. Hans kropp kände sig inte längre som sin egen.

Han var förlorad.

Och vad än han nu var – det var bara början.

Fallet vid Lofta Prästgård.

Skriven utav Veronica Hammarlund. 
Finns att höra i säsong 6, avsnitt 5.

Året är 1893.

Lofta prästgård ligger tyst och avsides, omgiven av gamla ekar och vidsträckta åkrar som på hösten fylls av dimma. Prästgården hade stått tom i nästan två år efter att förra prästen, Harald Norell, försvann spårlöst en stormig natt i november 1891. Man letade efter honom i veckor. Vissa sa att han gått ner sig i sjön, andra viskade att han blivit galen och flytt till skogs. Men ingen hittade honom – och ingen såg honom någonsin igen.

När den nye prästen, Edvin Tholén, anlände med sin unga hustru Agnes, försökte han genast göra platsen levande igen. Han målade om fasaden, öppnade upp de igenbommade rummen och bjöd in församlingen till gudstjänst. Men ett rum i huset fick stå orört – vinden.

Den var förseglad. Inte med lås, utan med en bister varning, skriven med snirklig handstil direkt på dörren:

“Stig ej in. Du kommer ej ut.”

Edvin skrattade åt det först. Han trodde att det var ett skämt, kanske något som Harald själv skrivit under en religiös kris. Men Agnes... Agnes vägrade gå upp för trappan. Hon sa att hon hörde saker däruppe. Röster. Visksång.

Och så, i februari 1894, började det märkliga hända.

Natten till den 12 februari 1894 vaknade Edvin av att hunden började skälla. Det var en gammal gårdshund, van att höra både rävar och ugglor, men den här gången skällde den rakt upp mot taket. Mot vinden.

Edvin steg upp, huttrade i kölddraget och gick ut på gårdsplanen med en lykta i handen. Snön låg djup, knarrade under stövlarna. Han såg inget ovanligt – tills han vände blicken mot husets gavel.

Där fanns fotspår. Bara ett par, barfota. De började en meter från husväggen och gick i raka steg fram till dörren – och sen försvann de. Som om personen som lämnat dem gått rakt igenom väggen.

Edvin dokumenterade det i sin dagbok. Det vet man, eftersom boken fortfarande finns bevarad i Lofta hembygdsförenings arkiv. Han skrev:

"Jag förstår inte hur de kunnat komma dit. Jag följde spåren. Inga avtryck från att ha kommit dit, bara från där de plötsligt börjar – och sedan slutar. Agnes är rädd. Jag försöker vara stark för hennes skull. Men jag drömmer om Harald. Han stirrar på mig genom sotiga fönster."

Två veckor senare skickade Agnes ett brev till sin syster i Kalmar. Hon skrev att Edvin börjat prata med sig själv, och att han tillbringade allt mer tid ensam i sitt arbetsrum. Han hade börjat rita kartor över huset. Över vinden.

Söndagen den 25 februari kom ingen till gudstjänsten i Lofta kyrka.

Det sägs att flera bybor, oberoende av varandra, hade vaknat med en diffus känsla av olust. Någon sa att luften kändes tjock, en annan att korna vägrade gå ut ur ladugården. Men det som fick folk att stanna hemma var pojken.

Han sågs av minst tre personer. En äldre kvinna på väg till bageriet, en dräng som cyklade mot Björnsnäs, och en barnmorska som bodde strax utanför Lofta. Alla beskrev samma sak: En pojke på kanske åtta–nio år, klädd i gammaldags nattskjorta, barfota, sittande på gärdsgården mitt emot prästgården. Blicken var tom, händerna i knät.

När någon närmade sig var han borta. Inte sprang iväg – bara borta.

Det här finns inte i några officiella dokument. Men i socknens gamla protokoll kan man hitta ett märkligt tillägg antecknat för just den söndagen:

"Ingen samling hölls. Prästen sjuk. Församlingen hemma. Enighet om att något vilar över gården. Det är icke rätt."

Samma kväll började Agnes packa. Hon ville lämna Lofta. I sin systers nästa brev berättar hon att Agnes gråtit när hon skrev – men att Edvin vägrade lämna huset.

Tre dagar senare försvann Agnes Tholén.

Agnes Tholén sågs för sista gången på kvällen den 28 februari 1894, när hon gick över gårdsplanen med en filt om axlarna. En piga i granngården hade sett ljus från prästgårdens övervåning och trodde först att någon höll på att elda i kakelugnen. Men elden blev aldrig synlig genom skorstenen.

När hon knackade på morgonen därpå öppnade inte Edvin. Dörren stod olåst. Inne i huset var det kallt, tyst, men inget verkade trasigt eller i oordning. Förutom ett: dörren till vinden, den med varningstexten, stod på glänt.

Edvin själv hittades sittande vid köksbordet. Han stirrade rakt fram. När länsman kom samma dag ska han bara ha sagt:

“Hon gick upp. Jag sa att hon inte skulle, men hon gick upp. Och nu är det tyst.”

Polisen genomsökte hela huset. Vinden var tom, men dammig. Inget tydde på kamp. Agnes klänning hängde fortfarande på kroken i sovrummet. Hennes kängor stod prydligt under sängen. Hennes resväska var öppen, delvis packad.

Det märkligaste av allt var ändå golvet på vinden.

Under det tjocka dammlagret hittade man fotspår. En enda uppsättning – små, smala fötter. Barfota. De gick i cirklar runt rummet och slutade mitt på golvet. Där hittade man inget.

Inget.

Agnes förblev försvunnen. Edvin fördes till Vadstena hospital i april samma år, där han levde resten av sitt liv. Han talade sällan – men en gång, enligt journalerna, viskade han:

“Det är inte vinden. Det är under den.”

Lofta prästgård förblev tom efter Edvins intagning. Ingen ny präst ville bo där. Huset började förfalla. Takpannor föll ner, vilda djur tog sig in genom trasiga fönster, och vinden barrikaderades igen. Lokala barn brukade cykla förbi i smyg, peka på övervåningen och kalla den spökrummet.

Det dröjde ända till 1921 innan någon återvände till huset. Då skickades två tjänstemän från Linköping för att inventera byggnaden – mest i hopp om att rädda gamla dokument och kyrkliga föremål. Det var då de hittade journalen.

Den låg gömd bakom väggen i Edvins gamla arbetsrum, instoppad mellan bjälkarna. Den första halvan av boken bestod av vanliga prästerliga anteckningar. Namn på konfirmerade, begravningar, kollekter. Men på sista sidan hade Edvin skrivit ett kort stycke:

“Jag hittade luckan 1894. Under golvet, under vinden. Jag hörde hur det viskade, inte med röst, men med närvaro. Någon är där nere. Men det är inte någon människa.”

Journalen togs i beslag av stiftet, men arkivnumret försvann. Den går inte längre att hitta.

1973 köptes den då fallfärdiga Lofta prästgård av en familj från Stockholm. De ville skapa ett lantligt pensionat, och såg potentialen i den stora, vackra träbyggnaden – trots dess rykte i bygden.

Under sommaren började renoveringsarbetet. Gamla golv skulle rivas, väggar öppnas upp, och vinden... ja, vinden skulle äntligen isoleras.

Byggfirman som anlitats dokumenterade allt. De fotograferade varje steg – inte av rädsla, utan för att kunna visa upp "före och efter". Det var när de rev upp brädorna på vindens golv som de hittade hålet.

Det var inte stort, kanske 50 x 50 centimeter. Det var täckt med plankor och gammalt isoleringsmaterial, men noggrant dolt. När man öppnade det ledde en smal trappa nedåt, rakt ner i bjälklaget. Ingen visste att utrymmet fanns.

Och där, i det lilla kalla kryputrymmet, hittade man något märkligt: ett söndertrasat tygstycke – som visade sig vara ett gammaldags förkläde – och något som beskrivs som en barnteckning, ritad med kol på grovt papper.

Ritningen föreställde ett hus. Prästgården. I fönstret på övervåningen stod en liten figur. Ansiktslös. Bara en svart cirkel med något som liknade långa, utsträckta armar.

Polisen kallades in. Fyndet klassades som “utan kriminaltekniskt värde”, men familjen som ägde huset sålde det redan samma år. De ville inte bo kvar.

Prästgården står än idag. Orenoverad. Övervåningen är avspärrad.

2021 bestämmer sig en frilansjournalist från Norrköping, Sofia Eklund, för att göra en podcastserie om glömda svenska kriminalfall. Hon hittar en notis från 1894 om Agnes Tholéns försvinnande – ett fall hon aldrig hört talas om. Och så börjar hon gräva.

Hon åker till Lofta. Fotar den igenvuxna prästgården. Pratar med hembygdsföreningen. Hittar den gamla dagboken. Läser om pojken vid gärdsgården, om fotspåren på vinden, om hålet i golvet.

Sofia spelar in sina observationer med en diktafon. En sådan med hög känslighet, som fångar både hennes röst och omgivande ljud.

När hon kommer hem och börjar klippa första avsnittet hör hon något hon inte minns att hon spelade in.

Det är när hon står på vinden. Hon minns att hon var ensam där. Man hör henne säga:

“Det är så tyst här uppe... märkligt, verkligen märkligt.”

Och precis efter det – en viskning.

Knapp, knappt hörbar. Men där.

Hon spelar upp den om och om igen. Ljudet är raspigt, skorrande. Hon skickar det till en ljudtekniker för att rensa upp bakgrundsbruset. Och då framträder det tydligare:

“Gå inte ner.”

Sofia släpper aldrig serien.